Vem skriver du din anbudsförfrågan till?

Jag kommer mycket väl ihåg min första kontakt med offentliga upphandlingar. Jag fick framför mig en anbudsförfrågan som jag skulle föra in i den elektroniska informationskanalen.  Hur enkelt som helst, tänkte jag. En stund senare befann jag mig någonstans på gränsen mellan förvirring och irritation. 

När jag gjorde upphandlingsannonsen tog mitt kunnande slut redan innan jag angivit organisationens namn och adressuppgifter, eftersom jag inte visste vilken av de flera konstigt namngivna annonsmallarna var den rätta. Ju längre jag kom, desto fler ruskiga termer mötte jag; ramavtal, totalekonomisk fördelaktighet, tilläggsupphandling osv. Listan var oändlig. Jag grävde fram upphandlingslagen, eftersom jag trodde att jag där skulle få klarhet i termerna i annonsen. I stället för att hitta en lösning slungades allt fler termer mot mina lerpölsbruna ögon som min hjärna inte förstod. Jag kunde inte lista ut vad de kunde betyda. Det kändes som om jag talade ett främmande språk.

Det där hände för ganska (borde kanske säga tyvärr alltför) länge sedan. Ibland upptäcker jag själv att jag pratar upphandlingsjargong flytande. Ett språk som man inte kan förstå, om man inte är förtrogen med offentliga upphandlingar. Termer, som man å andra sidan måste använda, så att man blir förstådd bland de som är förtrogna med dem. Upphandlingsjargongen är inte bekant ens för alla som arbetar inom den offentliga förvaltningen, de flesta av mina projekt börjar med en genomgång av termer.

Upphandlingslagen, precis som andra lagar, bereds med ledning av ministeriernas tjänstemän där man beaktar förstås också EU-direktivet som innehåller engelska termer samt dess översättning till finska. I lagberedningen deltar mera sällan, om någonsin, personer som skulle koncentrera sig särskilt på språket och dess smidighet. 

Materialet för anbudsförfrågan utarbetas naturligtvis utgående från upphandlingslagen och genom att använda lagtermer. Man förenklar nödvändigtvis inte språket, eftersom man ofta är rädd för att ju längre man kommer ifrån lagtexten desto mer ger den utrymme för olika slags tolkningar. Och det kan leda till att det är marknadsdomstolen som avgör tolkningen.

Användningen av ett komplicerat språk är ett problem som inte förekommer endast vid offentliga upphandlingar. Vem av oss skulle inte någon gång ha hamnat ut för krävande blanketter hos olika myndigheter? Byråkratiskt fikonspråk hamnar då och då i rubrikerna. Problemet har identifierats redan för länge sedan och man har t.o.m. tillsatt arbetsgrupper för att tackla problemet. Trots arbetsgrupperna är förändringen långsam och vi lever i ett samhälle där språkets komplexitet kan ställa medborgarna i olikvärdig ställning. 

Så kan det gå också vid upphandlingar. En del av leverantörerna upplever säkert att deras kunnande eller tid inte räcker till för en genomgång av dokumenten för anbudsförfrågan. I värsta fall hamnar en anbudsförfrågan som är fullspäckad med fikonspråk i skräpposten efter en första anblick - och konkurrensen minskar.

Enligt Pirkko Nuolijärvi och Ulla Tiililä vid Institutet för de inhemska språken skulle förenklat språk föra med sig besparingar för byråerna till exempel genom minskande servicebehov. Kunde det betyda besparingar också genom indirekt ökande konkurrens? Lagtermer och fikonspråk kan man säkert aldrig slopa helt och hållet, men språket i anbudsförfrågningarna kunde vi alla förenkla. De som läser anbudsförfrågan är sällan jurister eller tjänstemän som känner upphandlingslagen, så varför skulle vi skriva på ett språk som endast få förstår?

Mirke Turunen, konkurrensutsättningskonsult

Bloggare
Övriga blogginlägg