Tänk om allt ändå går bra?

Ännu i dag finns det en stark underton av rädsla för offentlig upphandling. Precis som om upphandling var ett schackspel där man med en enda felmanöver kan förlora hela spelet. Efter det börjar allt från början, vilket kostar tid, besvär och nerver. Och vid upphandling även pengar. Dessutom är det pinsamt att förlora.

Pessimismen som på ett charmigt sätt är inbäddad i den finska folksjälen är ett riktigt bra skydd mot större besvikelser. Hackathlon-evenemang, planeringstävlingar, resultatbaserade upphandlingar, investeringsprojekt, innovationspartnerskap, DPS, effektinriktade konkurrensutsättningar och så många andra sätt som passar för offentlig upphandling fungerar ändå inte riktigt så bra i kombination med förlusttänkande. Närmast för att ingen någonsin vågar eller vill försöka sig på dem. När har rätten att få försöka eller till och med misslyckas eliminerats ur upphandlingsmentaliteten? Eller har den rätten egentligen någonsin funnits?

Är tjänstemännens rädsla för fel alltför stor eller är det kanske bara fråga om ett förnekande av att det i statens roll ingår att pröva på och utveckla nytt? I och för sig handlar det om användningen av offentliga medel, men bakom betydande framgångar ligger i många fall alltid att man prövat på mer eller mindre nya saker, ibland är det till och med fråga om en passion för ämnet. Förlust av några hundra tusen euro på grund av ett misslyckat försök är en bagatell om ändå en del av försöket lyckats. De fördelar det ger kan utjämna tidigare förluster mångdubbelt. Därtill har man redan i tiotals år tjatat om att misslyckanden är mer lärorika bara man lär sig av dem. Riskhantering är alltså något annat än riskundvikande eller huvudlös risktagning.

Riskfri upphandling finns inte. Å andra sidan kan man inte lyckas om man inte är beredd att jobba för det. Därför är det möjligt att påstå, att det sannolikt inte ens vid upphandling ger avsevärt mervärde att gå där ribban är lägst och gå över på ett sätt som av alla alternativ är det mest riskfria.

Upphandling bör inte, och framför allt inte inom den offentliga sektorn, vara en funktion som bara fyller tomrum, utan något som skapar möjligheter som är större än tomrummen och ger intressentgrupperna mervärde.

Jag uppmanar därför att allt emellanåt ge virtuellt långfinger åt de risker som framförs i upphandlingsprojekt. I projekten är det nämligen inte alltid fråga om realism utan om rentav medvetet skapade hotbilder och förändringsovilja i negativ anda.

Kanske man även på ett bredare plan inom den offentliga sektorn borde diskutera varför den över huvud taget finns. Är den offentliga sektorns uppgift att bara vara utformare eller till och med möjliggörare av regler? Eller kunde, kanske rentav bör, den offentliga sektorn vara en betydande och aktiv deltagare när det är tal om att skapa mervärde för såväl medborgarna som företagen? Det här är en viktig principiell fråga när man tänker på hur upphandlingsenheterna ska göra och genomföra sina upphandlingar.

All förändring är kanske inte alltid av godo, men utan att försöka får man åtminstone inte reda på det. På kurser i projekthantering lärs det ut att riskerna inte får styra ett projekt, utan de ska hjälpa projektgruppen att nå ett lyckat slutresultat. Om man fullföljer den tanken ska man inte heller vid upphandlingar se risker som en hotbild utan som ett hjälpmedel.

Ibland kan det gå riktigt dåligt och risken för att lyckas förverkligas. Då är det bäst att se till att det inte ger upphov till en spontan, positiv och uppmuntrande atmosfär.

Tuomo Vuorinen, kundchef

Ämnen nära ingenjörens hjärta har att göra med IT och utnyttjande av datasystem i affärsliv. Tuomo ser de stora riktlinjerna, men kan inget åt sin personlighet och blandar sig därför också i mindre detaljer. Detta helt oavsett om det är frågan om en blogg, cykel eller en anbudsförfrågan.

Bloggare
Övriga blogginlägg