Dags att lära sig räkna?

Ser man på den offentliga upphandlingen som en helhet kan man se avtryck av den enkelspåriga kamreren i alltför många offertförfrågningar. Kamreren har framför allt varit intresserad av tjänstens pris imorgon. I den enkelspåriga kamrerens värld är inbesparingar imorgon en väg mot produktivitet på lång sikt. Kamreren ser inga alternativ till sparandet. Även om den enkelspåriga kamreren i sin offertförfrågan ber om ett pris för imorgon, menar han egentligen igår. I sitt inre förstår kamreren själv att om historien fastställer kraven är det inte framtiden man köper.  Och inte anser kamreren att hen kan det heller, eftersom hen inte kan förutspå framtiden.

Det är emellertid inte alls fråga om att förutspå. Vi har helt enkelt varit för lata för att räkna efter.

Det grundläggande problemet vid offentliga upphandlingar har varit att man kalkylerat med genomsnittspriser. I de allra mest traditionella offentliga upphandlingarna har man bara beaktat pris per prestation. Konkurrensen har gällt vilket av företagen som lyckas erbjuda en enskild tjänsteprestation till det billigaste priset imorgon, utan hänsyn till hur mycket av tjänsten som verkligen behövs i framtiden. Den traditionella modellen har i all sin enkelspårighet en benägenhet att drabbas av incitamentsproblem och är i all sin enkelhet ekonomiskt klantig.

Inom upphandling har man långsamt gått mot en bedömning av livscykelkostnader. En bedömning av livscykelkostnaderna har inneburit att man vid upphandlingsbeslut har beaktat totalkostnaderna för hela tjänsteproduktionsperioden så att skillnaderna mellan företagens tjänstekoncept till exempel i fråga om antalet transaktioner har beaktats för hela avtalsperioden. Med livscykelkostnader avses alla de kostnadsposter som uppstår under upphandlingen; när en tjänst etableras, används och läggs ned. Livscykeltänkandet har styrt upphandlingarna så att de i allt större utsträckning beaktar olika effekter, såsom miljöeffekter.

I den enkelspåriga kamrerens värld tjänade innehållet i en offertförfrågan endast kamrerens behov. Den tiden är förbi.

Under de senaste åren har man börjat diskutera hur effekterna ska beaktas. Man har förstått att det vid offentliga upphandlingar även är skäl att fästa uppmärksamhet vid input-output-modellens andra sida, dvs. utbytet. Det har utvecklats upphandlingsmodeller som baserar sig på effektivitet och resultat, där användningen av pengar styrs av effektivitetsanalyser – i stället för av åtaganden, löften och övervakning. Man har lyft fram kundernas erfarenheter och tjänsternas effekter på det omgivande samhället. Man har återbördat upphandlingarna dit de hör: till den samhälleliga debatten.

Vägen är förvisso ännu lång. En långsiktig bedömning av livscykeleffekter förutsätter en systematisk informationshanteringsstrategi, där olika sätt att samla in, hantera och analysera upphandlingsdata ska fastställas. Det gäller att fastställa alla sådana centrala helheter som anknyter till tjänsterna och som a) man vill ha information om b) det är möjligt att samla in information om och vars c) tidsplan för insamlandet av information kan anpassas så att den utgör en del av strategin och beslutsfattandet. Först när vi har all denna upphandlingsinformation kan vi fullt ut övergå till en upphandling av effekter och resultat.

Vi måste glömma den enkelspåriga kamrerens manér i vårt inre. Det är dags att börja samla in effektinformation och på nytt lära sig räkna.
 

Jussi Pyykkönen, konkurrensutsättningskonsult

Jussi har specialiserat sig på ikt-upphandlingar, innovationsnätverk och forskning av våra arbetsmarknader. Han framhåller envist att dessa är länkade med varandra. Jussi vill som statsvetare lyfta fram upphandlingarnas betydelse som en del av den offentliga ekonomin. I Jussis värld är allt länkat med allt och de stora helheterna är de viktiga. Oavsett vad upphandlingsjuristerna påstår.

Bloggare
Övriga blogginlägg