Räddningen finns nödvändigtvis inte i tron

Anser du dig vara troende? Jag menar inte troende med hänvisning till någon religion, utan det hur lätt du är benägen att tro och hur din tro påverkar ditt liv?

Det är inte enbart religionerna som bygger på tro, utan enligt min uppfattning förvånansvärt mycket annat i vårt samhälle. Likaså bygger det mesta på förtroende, och därför spelar såväl förtroende som tro en extremt stor roll för vårt beteende. Om vi inte skulle tro eller lita på något skulle vårt samhälle gå under i ett ögonblick.

Dessutom skulle upphandlingsverksamheten bli omöjlig och det om något skulle väcka förargelse inför en hotande kollaps.

Själv upplever jag att tron inte kräver bevismaterial, medan förtroende i varje fall delvis baserar sig på erfarenhet. Om jag tror på människor jag känner, anser jag att det huvudsakligen är fråga om förtroende, men om jag litar på något som jag inte har erfarenhet av, en högre makt som till exempel marknadsdomstolen, då talar man verkligen om tro.

Staten reformerar i rask takt både upphandlingsverksamheten och därmed förknippade verktyg i olika projekt. Trots att jag också deltagit i en del projekt, eller följt en del med intresse, påstår jag att den verkliga utvecklingen av upphandlingsverksamheten startat någon annanstans än i processer och redskap. Utan tro, förtroende och framför allt rätt attityd sker det ingen verklig förnyelse eller utveckling. Vem bär ansvaret för att utveckla dessa element i statens upphandlingsverksamhet? Utveckling av verksamhet och redskap, förbättring av åsiktsklimatet samt att få förtroende för det egna arbetet innebär ändå olika saker. I och med att verksamheten utvecklas kommer också attityderna oundvikligen att förändras och tron på det egna arbetet att förbättras. Åtminstone litet. Utan starkt och målmedvetet ledarskap är litet ändå alldeles för litet.

Jag vet inte vem som ursprungligen uttryckte sig på följande sätt, men jag är helt och hållet av samma åsikt: ”Om du inte är överens med en leverantör utan ett kontrakt, kommer du antagligen inte heller att vara överens med kontraktet.” Utan förtroende i samarbetet finns det inte mycket att spela med. Det här leder oss till det beklagliga faktum, att processerna i samband med offentliga upphandlingar egentligen inte uppmuntrar till förtroende och skapande av förtroende. Den här gången är det inte upphandlingsjuristernas bibel, det vill säga upphandlingslagen jämte dess direktiv, som är den direkta orsaken till det som nämns ovan, utan snarare det sätt på vilket den tillämpas och de sätt på vilka upphandlingar genomförs. Upphandlingsprocessen är ju i praktiken ofta mekanisk, formbunden, internt överreglerad eller rätt och slätt utformad av en enda kamrer.

Det är inte lätt att ha förtroende när man inte alltid ens diskuterar saker och ting.

Upphandlingsenheterna bör alltså inte invagga sig i sin egen förträfflighet eftersom vägen i allra högsta grad är dubbelriktad när det gäller förtroende. I dagens läge är det inte enbart leverantörerna som konkurrerar om kunderna, utan allt oftare kunderna som konkurrerar om de kompetentaste leverantörerna. Där var kunden försöker undvika dåliga leverantörer, gör leverantörerna detsamma med sina kunder, vilket man också öppet har konstaterat i offentligheten.

Man har försökt väcka förtroende i upphandlingsförfarandena genom öppenhet, jämlikhet och icke-diskriminering. Därför är det ironiskt att så få offentliga upphandlingar i verkligheten är (åtminstone i absoluta termer) jämlika och icke-diskriminerande. Strängt taget borde man inte heller sträva efter dessa med alla medel, eftersom dessa dygder i de extremt religiösas händer förvandlas till praktiska redskap för att krossa förtroende. Redskap som leder till att man fjärmas från de egentliga syftena när man endast har de heligaste värderingarna i åtanke. Och oftast gör man inte saker extrema med onda avsikter. Ibland försöker man bara hålla sig strikt på trons stig, för att de högre krafterna inte senare ska kunna bestraffa en på domedagen.

Det finns många exempel på situationer där upphandlingsenheten enligt sin egen synvinkel fungerat rättvist och icke-diskriminerande, men vilket i praktiken framstår för leverantören, om inte direkt partiskt eller diskriminerande, så i varje fall kallt, omotiverat och onödigt. Detta är knappast något som direkt ökar förtroendet.

En anbudsbegäran ”favoriserar” ofta en viss part, men sällan utan motivering eller orsak.

Ur upphandlingsenhetens perspektiv kallas ”favorisering” bara en beskrivning av en nödvändig lösning. En annan sak är hur ofta man behöver beskriva lösningen. Hur skulle det vara om man bara redogjorde för ett problem eller ett behov och konkurrensutsatte lösningen.

Om du tror att du ska hamna i marknadsdomstolen, avspeglar det sig oundvikligen i det du gör och hur du förbereder dig. Om du är säker på att leverantören alltid sviker kommer den också att göra det, men kanske just därför att man koncentrerar sig på att hitta fel istället för lösningar. Med tanke på detta är varje projekt eller initiativ som sporrar och driver det nuvarande upphandlingsförfarandets andliga klimat framåt mer än viktigt. De ökar tron på och också förtroendet för arbetet. På den första Hansel Network -evenemang kunde man med egna ögon konstatera en tro på bättre och mera inflytelserika projekt utan att man ensam behöver vältra sig med den saken. Försöksfinland har föregått med gott exempel och främjat den finländska försökskulturen och på ett förträffligt sätt sporrat till tro på en kultur präglad av experimentering och förtroende.  

Anbudsförfarandena når givetvis inte de bästa möjliga resultaten enbart med hjälp av rätt attityd, förtroende och samarbete, men utan dessa skulle verksamheten alltför mycket hänga på ren tro.

Tuomo Vuorinen, kundchef

Ämnen nära ingenjörens hjärta har att göra med IT och utnyttjande av datasystem i affärsliv. Tuomo ser de stora riktlinjerna, men kan inget åt sin personlighet och blandar sig därför också i mindre detaljer. Detta helt oavsett om det är frågan om en blogg, cykel eller en anbudsförfrågan.

Bloggare
Övriga blogginlägg